Den tindrande mamman!

Häromdagen fick jag ett otroligt egendomligt påhopp av en karl..ja ni vet, en sån där riktig karlakarl (såna man kräks på). Han försökte sig på någon slags maktutövande på mig..och jag gick ju naturligtvis inte med på det!
Han försökte lägga orden i munnen på mig..och till slut kom långa påståenden om hur jag tänkte och inte tänkte...och ja, jag fick liksom nog! Denna människa är då gift med en bekant till mig..och jag kan inget annat göra än att beklaga det tragiska i att min bekant fastnad i det där träsket, där kvinnan ska vara undergiven mannen, och göra allt som han anser vara rätt. Han avslutade med att om jag erkände, så kunde vi dra ett streck över alltihopa. Vem fan tror han att han är??! Pyttsan!
Allvarligt, jag kräks verkligen på sånt folk!

Ja..jag är nog feminist...iaf lite grann.. Men jag håller fortfarande fast vid att vi aldrig kan bli helt jämnställda männen..för hur det än är, så är det vi som blir gravida och föder barn! Och jag kan villigt erkänna..att jag hade fan inte orkat med allt det gnäll och det kvidande som man fått stå ut med att höra i 9,5 månad. Och för att inte tala om förlossningen! Oh my lord, säger jag bara.. Nä jag är glad och tacksam över att vi kvinnor ännu får ha graviditet och förlossning på vår lott! :-)

Ni kanske undrar vad jag gjorde med den där karlakarln?
Äh, jag sa som jag tyckte.. Misstänker att han kände sig underlägsen en kvinna, för han avslutade diskussionen...*oooooh läskigt* och jag kommer aldrig mer ha med dem att göra! :-)

Vad ska man med sånt folk till? Jag hade tänkt att vi kanske kunde bli vänner.., men jag tror att man åtminstonde måste ha samma grundsyn..för att passa ihop. Ja ni vet, lika barn leka bäst liksom.


JAG BEHÖVER EN VÄN!!!! Någon att umgås med, någon som är normal, någon som inte får panik när jag berättar att tonårsdottern har rymt eller supit sig full, eller att sonen helst vill ligga på soffan och käka chips och knappt svarar på tilltal (obs, han är också tonåring).. Jag vill ha en vän som jag kan ringa till då jag är nere, ledsen, glad, upprymd. Någon att få dela glädje och sorg med, en riktig KOMPIS! Jag måste kunna skratta med den så humor är ett måste. Har inte så många krav.., men god hygien är ett krav (ja allvarligt, jag har mött folk som duschar en gång i veckan...och det STÖÖÖÖÖR mig).
Min nya vän måste ha barn. Ja så är det faktiskt. Inga jävla experter på barnuppfostran (de tror att de är det, de som inte har egna barn), utan vanligt folk, med barn..och som fattar hur det är att leva! Inte en som blir chockad då jag nämner att barnens pappa håller på och bråkar och snackar skit..utan nån som nickar medhållande och säger "ja jag vet..de är såna jävla idioter". Nån att shoppa med, nån som inte gillar maktlystna män som försöker trycka ner sin respektive..

Jag tror jag är en kräsen kompislös feminist faktiskt! Ja..och vem vill vara vän med en sååån liksååååm?!